Den stora psykiska kraschen
Kategori: Allmänt
Kom hem från sjukhuset i söndags, vilket såklart var skönt. Fysiskt mår jag bra, har lite ont och är svullen men inget värre.
Om det inte vore för att jag kraschat mentalt. Nu är jag verkligen på botten, jag tror inte att det finns något mer.
Bara smärta.
Fick en akuttid på psyk igår, läkaren skrev ut ångestdämpande. Men vad hjälper det när allt jag längtar efter är självdestruktivt?
Jag har svårt att somna på kvällarna, när jag väl somnat vill jag inte vakna. På morgonen infinner sig ångesten över att ännu en dag ska genomlidas.
Enligt psyk är det inte helt oväntat, med tanke på gbp-open, vilken har förändrat upptaget av mina meds. Men vad hjälper det mig...?
Läkaren igår undrade om jag varit inlagd det senaste, inom psyk då. När jag svarade "nej" drog han slutsatsen att jag måste ju ändå må bättre nu än jag gjorde sist jag var inlagd. Vad vet han?
Och jag är så oerhört jävla dum. Varför bröt jag inte ihop inne på hans rum? Varför sa jag inte allt det där jag tänkte på? (För jag vill inte bli inlåst).
Istället grät jag när jag gick ut därifrån. För hopplösheten, sorgen och självhatet.
Jag är så van att hantera min smärta ensam, jag vill inte dela med mig. Men nu har jag nått botten och jag bad om hjälp. (Och den hjälp som erbjöds var sobril).
Han frågade mig vad jag hade hoppats på att han skulle kunna hjälpa mig med. Vad är det för jävla fråga? Det är väl han som är läkaren? Han ska hjälpa mig. Hade jag kunnat hjälpa mig själv hade jag väl aldrig suttit där.
Den där hopplöshetskänslan som infinner sig när man bett om hjälp och man inser att det FINNS INGEN HJÄLP.
Ja jag vet inte... min ordinarie behandlare lovade tätare kontakter, skulle dit idag men hon är sjuk. Sen är hon ledig en vecka. Snacka om täta kontakter. Psykiatrin alltså...
Det är inte hennes fel att hon blev sjuk och ledigheten har säkert vart planerad länge och jag vet att hon inte kan planera sina arbetsdagar utifrån mitt mående. Men det skapar ännu mer stress och hopplöshet, för mig.
För om jag inte kan prata med henne, vem ska jag då prata med?
Jag fick en tid till en av mina gamla gruppledare, hon är fantastisk, men jag har inte pratat eller sett henne på flera månader. Det är så typiskt att man ALLTID ska behöva slussas runt när man mår som sämst.
When the lights out, it´s less dangerous, here we are now, entertain us
