Starfighter

Jag fick veta att jag inte får någon ny tid till läkaren förrän tidigast om tre veckor. TRE JÄVLA VECKOR!!

Hur tänkte de nu? 

Jag fattar inte varför man alltid ska behöva slåss för rätten att må bra. Att man alltid ska behöva fightas med psyk när man redan är på botten.

Det har varit mycket annat nu de senaste dagarna också som påverkat måendet. Sen är det ju detta med vänner, igen. 

Säger att de finns där, men när man verkligen behöver dem vänder de ryggen till och slutat svara på sms. Jag förstår inte hur en del människor orkar leva med sig själva alltså. Jag tycker att jag har ställt upp så många gånger,  gett så mycket. Men personen i fråga väljer att sluta höra av sig.

Och det där med läkaren... vad väntar han på? Ska jag behöva ta livet av mig innan jag får hjälp eller? Det känns som att de inte tar mig på allvar, utan tycker att det inte spelar så stor roll. Vad bryr de sig om ifall jag andas eller inte?