Starfighter

Det är i alla fall så de får mig att känna. Som om jag tar upp deras tid i onödan.

De säger att de inte kan göra mer, att jag helt enkelt får vänta till början av nästa månad.

Men om det inte går då?

Igår tänkte jag på självmord hela dagen. Gick igenom i huvudet hur mina nära kanske skulle reagera, hur de skulle kunna leva vidare. Sen fick jag skuldkänslor för att jag tänkte så. Kände mig riktigt vidrig. Men självmordstankarna blev till tvångstankar, och jag funderade och funderade på HUR. Kunde inte sluta.

Jag vill inte känna mig som en belastning längre... och det är precis det som psyk får mig att känna mig som. Därför tänker jag inte be dem om något. Jag har inget att säga till dem. De fattar ändå inte, verkar det ju som. 

Det är som att stå och skrika på en döv person liksom.

Nu skiter jag i detta... ska ta en cigg och klura på hur jag ska lösa all jävla skit. Puss.