Starfighter

Många gånger under dagen frågar jag mig själv varför jag existerar, vad jag tror ska hända.

Som om någon skulle rädda mig. Vem skulle det vara?

Några vänner har jag knappt, min familj kan aldrig få veta något. De enda jag har är min sambo och hans mamma.

Men vad är det jag hoppas på att uppnå? Tror jag verkligen att JAG ska kunna leva i det normala samhället, som en normal människa med normala behov?

Som om jag inte försökt. Jag har försökt gång efter gång och blivit lika smärtsamt påmind om att jag inte passar in varenda gång.

Jag har bestämt mig för att inte köra bil så länge jag mår som jag gör. Med tanke på overklighetskänslorna och minnesluckorna.

Och vad det gäller telefonen - jag klarar knappt av att svara. Ringer den måste jag verkligen panikladda mig själv innan jag orkar svara. Jag orkar inte ringa någon. Absolut inte min morfar. Jag vill inte att han ska behöva oroa sig för mig.

 

Men för att återgå till det där med existens - vem tror jag att jag är? Det känns ibland som att det här inte är min plats, att jag inte borde vara här. Jag borde vara... jag vet inte. Finns det ens någon plats för en sån som mig överhuvudtaget?

Spolade ner en del tabletter igår. Vet att man inte ska göra så, att man ska lämna in dem till apoteket. Men jag var tvungen att bli av med dem på direkten.

 

Återigen fattar jag inte varför jag fortsätter skriva här, det är ändå ingen som läser det. Och om nu någon mot förmodan skulle läsa det, så drar de väl fort som fan från den här deprimerande bloggen. Jag menar, vad fan är egentligen poängen med något jag gör? Jag lyckas ändå inte.

Nu ska jag klä på mig och gå för att träffa min behandlare S.

Tack och hej. /N