Starfighter

Det är så jävla kallt. Jag tror att jag fryser ihjäl.

Trodde aldrig att jag skulle frysa så här mycket, aldrig varit särskilt frusen förut. Har alltid haft kalla händer och fötter, men aldrig frusit. Men nu jävlar fryser jag. Jag vill bara att det ska bli vår och sommar.

Har förresten passerat 79 kg nu. Väger närmare bestämt 78,4 och midjan har minskat fem, sex cm sen början av december.

 

Annars är allt åt helvete. Sobrilen hjälper inte mer än nån timme, sen är ångesten skyhög igen. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra snart. Har tid på psyk på torsdag och fredag.

Det är bestämt nu att jag har två kontakter där, min ordinarie och min tidigare gruppledare.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen i all ångest, och nu har ångesten smugit sig in i mina drömmar. Jag drömde väldigt otäckt och vaknade i full panik alldeles kallsvettig. Förut var jag "fri" när jag sov åtminstone.

 

Att åka till psykjouren i stan på sjukhuset är inte ett alternativ. Det enda de kan erbjuda mig är något jag absolut inte vill ha; inläggning.

Kanske de kunde erbjuda något starkare ångestdämpande, men det tror jag inte. De är så satans restriktiva med såna preparat, och jag fattar ju varför. Men jag är ingen missbrukare, har aldrig varit.

Det var annorlunda förr, i början av min "psyk-karriär", under de första inläggningarna. Blev fullproppad med stesolid, xanor och xanor depot. Men det är inte heller något jag vill.

Jag vill inte gärna ta stesolid, det blir man bara trött och dåsig av. Och de här andra, antihistaminerna och allt vad det är man får these days, funkar definitivt inte på den här ångesten.

Jag vet inte hur jag ska beskriva den riktigt, försökte beskriva den för min ordinarie behandlare, som att lungorna är fulla av katthår som gör att det spränger i bröstet och jag får svårt att andas. Ja, ni hör ju. Jag har jättesvårt att sätta ord på dessa känslor.