Starfighter

För en gångs skull har jag gjort det jag fick i "hemuppgift" av J. (Från och med nu kommer jag kalla mina behandlare för "S" och "J". Det blir enklare så.)

Imorgon är det dags för vårt tredje samtal och igår träffade jag S. Ändå känns det så svårt allting.

 

Jag berättade för en nära vän igår, hur dåligt jag mår. Han har varit med på resan i tolv år, sett självskador, suttit på akuten och psykakuten, besökt mig på alla avdelningar jag varit på.

Jag trodde att det skulle vara svårt att berätta, men det gick så smidigt och han tog det så bra. Han är lätt att prata med, min fina vän. 

Det där är en grej som sitter så djupt och så hårt. När jag var yngre hade mina föräldrar väldigt svårt att förstå hur jag mådde, och jag klandrar dem inte. Men deras oförståelse har satt djupa spår i mig. Varenda gång jag mådde dåligt och de fick veta det reagerade de med ilska. Därför har jag så oerhört svårt att dela med mig. Men jag har tagit det här lite lugnt och försiktigt, först min sambo, psykiatrin och nu mina vänner. Två av dem, iaf. Och ingen har reagerat med ilska.

 

 

Det är rätt så skönt att veta varför jag är så rädd för att dela med mig, och det är skönt att de som vet också vet varför jag inte velat säga något.

 

Gud vad jag svamlar idag, tror inte det finns något sammanhang i den här texten men jag publicerar den ändå. Hoppas nii fattar vart jag vill komma med det...