Tystnaden
Kategori: Allmänt
Sitter här ensam i tystnaden och funderar.
Kollar på vänners bilder på facebook och de ser alla så lyckliga och lyckade ut. Det har gått bra för dem i livet, minsann. Speciellt en del, de har nått sina mål, de har bra ekonomi och kan göra vad de vill. De har utbildat sig och har fasta jobb.
Och jag då.
Den största jävla idioten av alla. Sitter här och tycker synd om mig själv! Vad är det för fasoner egentligen?!
Jag har mycket, men jag önskar att jag hade så mycket mer. En trygg ekonomi, möjligheten att kunna gå till tandläkaren, hur konstigt det än låter. Jag äter mediciner som ger en extrem muntorrhet vilket gör att INGET jag gör räcker till. Bara i år har jag säkert fått betala över femtusen. Eller jag, mina föräldrar har fått betala. Så fantastiskt! Deras dotter som är närmare trettio än tjugo kan inte betala sina tandläkarräkningar själv. Det känns så helt åt helvete. Givetvis är jag ju tacksam för deras hjälp, tro inget annat.
Men jag har en fin, underbar och världsbäst sambo. Det är värt så mycket. Han är ett sånt fantastiskt stöd i allt det här, finns inte ord nog att beskriva det. Men jag tror han oroar sig, för hur jag mår, för att jag ska ta livet av mig osv, osv...
Jag ska inte ta livet av mig.
Men jag vill inte må som jag gör.
Träffade en ny psykläkare förra veckan tror jag. Jag minns inte. Men han verkade fatta grejen. Sobrilen kapar ångesten i en timme, sen är den hög som fan igen. Så nu får jag Xanor depot morgon och kväll och vanliga Xanor att ta vid behov, samt även Imovane. Ångesten är inte totalt outhärdlig. Den är djup, svart och jävligt smärtsam, men ändå någorlunda hanterbar. Sömnen däremot. Testade att inte ta nån Imovane igår och givetvis vaknade jag 03.00 prick. Pigg som fan, gick upp en vända och rökte, la mig igen och lyckades till slut slumra till fram tills klockan ringde 06. Så ikväll hoppar jag inte över Imovanen.
MEN.
(((Jag har kanske inte nämnt tidigare vad jag egentligen har för diagnos, så det är väl lika bra att göra det nu eftersom jag tänker berätta något som kanske blir (och är, kommer vara osv) obegripligt för en del. Jag har något som man kallar för schizoaffektivt syndrom. De säger att denna diagnosen liknar den bipolära men har även schizofrena drag, och då syftar jag främst på psykosdelen.Om någon skulle vara intresserad är det fritt att googla.)))
Vilket som. Jag skulle till bipolärgruppen, minns inte vilken dag, och fick sjuka overklighetskänslor. Det kändes som att mina kroppsdelar inte satt där de skulle och som att en del av dem saknades. Jag var inte långt ifrån att flippa i väntrummet då en man satt och stirrade. Jag fokuserade på det jag höll på med, nämligen att kontrollräkna mina fingrar och känna i mitt ansikte så att allt satt som det ska. Dessa känslor kommer lite då och då, och jag ska träffa min behandlare S på fredag så får ta upp det med henne då, igen. Hon såg mig ju på gruppen, så hon vet ju redan. Men psykosbiten är skrämmande, trots att jag upplevt det förr. Jag har inga hallisar eller så, bara overklighetskänslorna.
Men nu ska jag släpa mig in i duschen, jag behöver det. Minns inte när jag senast duschade.... Det är också en härlig sido-effekt av det här måendet.
